Sollefteås BB-kamp är landsbydens

I två dagar har jag befunnit mig vid Sveriges mitt. Det är varken Stockholm eller Västervik utan Ångermanland, och Sollefteå. Här har vårt leaderområde Kustlandet träffat sina kollegor från hela landet för att diskutera projektidéer, administration och lokal utveckling.

I taxin på väg in i kommunen frågade jag chauffören vilken fråga som var aktuell lokalt just nu – svaret dröjde inte. ”Det är BB”. När vi närmade oss tätorten blev det tydligt. Stora banderoller mötte oss vid stadsgränsen. Budskapet var tydligt – det finns en stor besvikelse på beslutet. Han berättar hur mammor från Sollefteå nu blir runtbollade mellan sjukhuset i regionen likt Maria på julafton ”Nä, här är det fullt – du får prova någon annan stans..”

Idag tog jag mig tid och åkte ner till sjukhuset för att besöka ockupanterna. I över 100 dagar har de, dygnet runt, suttit i sjukhusets entré och och manifesterat. När jag kom dit möttes jag av Gun Dufvenberg som berättade om snabba beslut, bristande underlag, frågor som inte får svar, personal som ger upp och flyttar och framförallt en ovilja till dialog mellan landsting och folkopinionen. Hon berättar om hur ”Nej vi gör inte om, beslutet ligger fast” blivit som ett mantra som upprepats av politikerna. Hon visar ett diagram som säger att landstinget ska spara 15 miljoner kronor på nedläggningen. Det är 0,16% av landstinget budget.

Jag träffar även Malin Modin. Innan jag ska gå frågar hon om jag vill följa med bort och se den stängda BB-avdelningen. Vi går genom sjukhuset och hon berättar att hon fött tre av sina barn här. Hon visar en tavla som visar att andelen kejsarsnitt i Sollefteå var lägst i hela regionen, och även den plats där det minskat mest. Vi kommer fram till dörren som är låst. Där inne står någon sjukhussäng, lite möbler, det är släckt och öde. ”Det är jobbigt att titta in – här inne har jag vankat fram och tillbaka.” Hon pekar på en dörr, och sedan en till – här inne födde jag två av mina barn, och här är matsalen..”

 

Förutom BB så har även akutkirurgi försvunnit från Sollefteå. Långsamt avlövas vården i inlandet.

Jag slås av flera saker. Det offentliga har svårt att få pengarna att räcka till det som måste göras – vilket leder till att beslutsfattarna gör prioriteringar enbart baserat på ekonomi. Samhällseffekter och långsiktig utveckling finns inte med i underlaget. 0,16% blir plötsligt viktiga.

Jag slås även av hur svårt det är att föra dialog i svåra frågor. Det är lättare att låsa in sig i skyttegravar och hoppas att stormen snart går över. Men, det finns metoder för att få till en bra dialog – problemet är att det är få som känner till dem, och ännu färre som använder dem.

Jag slås av den gemenskap som ockupanterna känner. Kampviljan. Personer som inte tidigare kände varandra samlas kring en gemensam sak.

Jag slås av att samtidigt som mammor skickas runt i halva Sverige i jakt på lediga BB-platser så stänger man en fungerande avdelning för att spara pengar. Linköpingsbor får åka till Västervik, och stockholmare får åka till Nyköping…

Men framförallt så blir jag berörd. Guns beskrivning av den bristande dialogen, enfalden i argumentationen och oviljan att lyssna gör mig arg. Jag anser, med eftertryck, att den här typen av hanterande är direkt skadliga för demokratin och förtroende för det välfärdssystem som vi har. Mötet med Malin däremot gör mig ledsen. Riktigt ledsen. Jag kan lätt sätta mig in i den förlorade tryggheten som hon ger uttryck för. En plats som har gett så mycket trygghet och glädje försvinner plötsligt – men inte helt. Den finns fortfarande kvar fysiskt. Men dörren är stängd. Lampan är släkt. Och glädjen och tryggheten är därmed avvecklad. 0,16%.

———————–

I Landsbygdsberedningens betänkande står det att läsa om samhällskontraktet. Om hur det offentligas leverans behöver matcha medborgarnas förväntningar. Vissa hävdar säkert att medborgarna har för höga förväntningar på samhället, kommun, landsting och stat. Det finns självklart fall av detta. Men allt för ofta är förväntningarna rimliga, och om vi inte då kan leverera – då behöver vi ha bra med argument för varför det inte går. Då räcker det inte med ”är det bestämt så är det bestämt”.

När ett politiskt beslut skapar en sådan ilska och upprördhet så att flera tusen demonstrerar på gatorna och att personer övernattar på golvet i entrén på ett litet sjukhus – då har det offentliga misslyckats. Vi har misslyckats med dialogen och förankringen. Vi har misslyckats med vårt uppdrag.

 

Idag bär jag rockknappen ”Jag stödjer BB-ockupationen”. Det är 77 mil mellan Sollefteå och Västervik. Men det offentligast flykt från landsbygden är allas vår sak. Nästa gång kanske det är vi som behöver campa i sjukhusentrén…

 

Besök deras facebookgrupp – https://www.facebook.com/groups/folkinitiativetAdalen2017/

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: